Beslutet är väl mer eller mindre redan taget. Det blir att vänta en vecka till, är det något jag inte har råd med just nu så är det att pressa fram saker just nu enbart för att jag är rastlös. Men jag ber ödmjukt till alla högre makter just nu, vare sig de finns eller inte. Så vänligen, ge mig lite spelrum den här gången.

I remember your mouth,
what it said,
how it kissed me,
And how it was burdened,
not like anyone else
And I remember your feet,
I saw them dance to the new beat
And When I asked you to,
they walked a mile in my shoes.

We were best friends,
more than best friends
That’s too little again…

Samma visa som vanligt, jag väntar, och för var dag som går så blir ekot allt större. Snart har det gått en vecka och då återstår beslutet om huruvida jag skall vänta en vecka till eller inte. Men det är jobbigt nog som det är utan att jag tänker på det. Jag skulle aldrig ha väntat så här länge, lika lite som jag aldrig skulle ha fattat det där överilade beslutet för så länge sen.

Men en del har uttalat sitt stöd, men även om det känns bra så inser jag allt mer att jag är ensam i det här.

Those who are dead are not dead
They’re just living in my head
And since I fell for that spell
I am living there as well
Oh..

Time is so short and I’m sure
There must be something more

Efter det så bar det av till Jens fest. Hade med tanke på min efter flytten sargade kropp inte tänkt att stanna särskilt länge. Men det slutade med att jag var den sista av alla att gå därifrån. Men det var trevligt, bra folk och överlag trevlig musik. Söndagen blev inte mycket mer än sömn på förmiddagen och sen ägnade jag eftermiddagen åt Settler of Catan och att börja spela igenom Mass Effect en andra gång. Hade nästan glömt hur underbart det spelet egentligen är.

I övrigt så är situationen densamma som den varit sedan torsdagen. Jag funderar på om jag ska vänta en eller två veckor på att försöka igen. Det hänger helt och hållet på om mitt stackars psyke håller så länge. Jag är upptrissad som det är nu.

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt, and pillars of sand

Vad är det egentligen som får mig att längta tillbaka dit? Jag vet inte, men det är så starkt att jag inte kan förmå mig själv att skjuta undan det. Jag måste ha ett svar, oavsett konsekvenserna.

Jag är inte gjord för att vänta på det här sättet…

That I’m okay?

I got me drinking again

I thought that I could keep in its chains
But no, no, no…
I thought that could keep from going insane
But no, no, no…”

Och till dem av er som kan tänkas läsa detta, gör inte en höna av en fjäder.

Malin [detbrinner.blogg.se] säger (23:47):
Du slog på mig igår

You say tomato, I say fuck you säger (23:48):
eh, nej

You say tomato, I say fuck you säger (23:48):
jag träffade inte dig igår

Malin [detbrinner.blogg.se] säger (23:48):
jodå

You say tomato, I say fuck you säger (23:48):
eh nej

Malin [detbrinner.blogg.se] säger (23:48):
joo

You say tomato, I say fuck you säger (23:48):
närdå?

Malin [detbrinner.blogg.se] säger (23:48):
på stuk

You say tomato, I say fuck you säger (23:48):
eh, nej

Malin [detbrinner.blogg.se] säger (23:48):
joho

Så går det när man dricker alkoholhaltiga drycker i överdrivna mängder, nu återstår bara att ta reda på allt annat jag hittat på under kvällen som jag själv är övertygad om inte har hänt… Fan för att vara student ibland alltså…

Edvard var förbi en sväng idag och spöade skiten ur mig med sin härliga hord av Chaos Warriors kombinerat med min numera ofantliga otur i spelets slutskede då min general prompt brukar besluta sig för att det är bättre att fly än illa fäkta varpå han tar livtruppen med sig och sänker mig med dryga 600 poäng. Men kul att spela Warhammer igen, det var ett jävla tag sen och det märktes. Men nu när terräng börjar bli färdig (bilder kommer nog upp) så kan vi äntligen ta upp Necromundaspelandet igen, något jag sett fram emot under en längre tid.

I vilket fall som helst, nog med prat och blajj om inget alls, gör er själva en tjänst och leta rätt på låten så förstår ni kanske vad jag menar.

Tack för den…

En igenkännande suck,
uppblandad med lättnad och sorg.
För jag vet nog hur ni ser på mig,
bakom era beslöjade leenden.

Men också gatan har ett slut,
Trots att livet lyser med sin frånvaro.