Beslutet är väl mer eller mindre redan taget. Det blir att vänta en vecka till, är det något jag inte har råd med just nu så är det att pressa fram saker just nu enbart för att jag är rastlös. Men jag ber ödmjukt till alla högre makter just nu, vare sig de finns eller inte. Så vänligen, ge mig lite spelrum den här gången.

I remember your mouth,
what it said,
how it kissed me,
And how it was burdened,
not like anyone else
And I remember your feet,
I saw them dance to the new beat
And When I asked you to,
they walked a mile in my shoes.

We were best friends,
more than best friends
That’s too little again…

Efter det så bar det av till Jens fest. Hade med tanke på min efter flytten sargade kropp inte tänkt att stanna särskilt länge. Men det slutade med att jag var den sista av alla att gå därifrån. Men det var trevligt, bra folk och överlag trevlig musik. Söndagen blev inte mycket mer än sömn på förmiddagen och sen ägnade jag eftermiddagen åt Settler of Catan och att börja spela igenom Mass Effect en andra gång. Hade nästan glömt hur underbart det spelet egentligen är.

I övrigt så är situationen densamma som den varit sedan torsdagen. Jag funderar på om jag ska vänta en eller två veckor på att försöka igen. Det hänger helt och hållet på om mitt stackars psyke håller så länge. Jag är upptrissad som det är nu.

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt, and pillars of sand

Vad är det egentligen som får mig att längta tillbaka dit? Jag vet inte, men det är så starkt att jag inte kan förmå mig själv att skjuta undan det. Jag måste ha ett svar, oavsett konsekvenserna.