Viva la vida, eller hur jag slutade sparka på mig själv och istället gjorde något åt saken…

En kortare resumé är väl i sin ordning antar jag.
Lördagen ägnades i stort åt att agera flytthjälp åt Häggmark och hans flickvän. Ni anar inte hur mycket bråte den mannen har samlat på sig genom åren. Och hans flickvän var inte mycket bättre. Det ska bli intressant att se hur möbleringen blir…

Efter det så bar det av till Jens fest. Hade med tanke på min efter flytten sargade kropp inte tänkt att stanna särskilt länge. Men det slutade med att jag var den sista av alla att gå därifrån. Men det var trevligt, bra folk och överlag trevlig musik. Söndagen blev inte mycket mer än sömn på förmiddagen och sen ägnade jag eftermiddagen åt Settler of Catan och att börja spela igenom Mass Effect en andra gång. Hade nästan glömt hur underbart det spelet egentligen är.

I övrigt så är situationen densamma som den varit sedan torsdagen. Jag funderar på om jag ska vänta en eller två veckor på att försöka igen. Det hänger helt och hållet på om mitt stackars psyke håller så länge. Jag är upptrissad som det är nu.

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt, and pillars of sand

Vad är det egentligen som får mig att längta tillbaka dit? Jag vet inte, men det är så starkt att jag inte kan förmå mig själv att skjuta undan det. Jag måste ha ett svar, oavsett konsekvenserna.