Jag vet då inte vad jag skriver för inledande text till detta, det är en gammal dikt, den skrevs under våren då känslor, som så mycket annat vaknar till liv. Kanske är inte detta rätt forum för den här sortens texter men det återstår att se.
Hon kom som en vårvind,
en vacker sensommardag.
Det vackraste jag någonsin sett,
med solen som krona.
Vi möttes igen bland festandes sorl,
fann varandra i berusat kaos.
Jag sa, det är dags att gå hem nu,
men vart ska du…
Hon svarade, jag stannar hos dig…
Det frö som såtts blommade till slut,
en fråga med svaret ingen vill höra.
Hon sa, du måste gå nu,
ingen sanning, du finns inte kvar.
Jag svarade, jag väntar på dig…